Sovjetunionen och det spanska inbördeskriget

Hem > Meny > Amigos > Artikelserier > Inbördeskriget > Sovjetunionen > Sovjetunionen och det spanska inbördeskriget

Latest News

Se alla nyheter

Sovjetunionen och det spanska inbördeskriget

Ronny Härmä

Text: Bengt I Högberg

En kugge i det stora maskineriet
När PCE (Partido Comunista de Espana) bildades 1921 ansökte man om medlemskap i den (tredje) kommunistiska internationalen (Komintern) vars huvudkontor låg i Moskva. Kommunismen var en internationell rörelse och de enskilda ländernas partier kan snarast betraktas som lokala filialer. Ledande personer i de olika kommunistpartierna kunde vara både representanter för sina partier och funktionärer i Komintern. Man kan tala om ett nätverk av personliga relationer, men styrt från Moskva. Ett nytt och litet parti, som det spanska, fick inte bara hjälp att bygga upp verksamheten, utan styrdes till stor del av Komintern. För PCEs del innebar detta att utländska kommunister kom att spela en viktig roll i partiets utveckling. PCE hade alltså från början valt att bli en integrerad del i den från Moskva styrda internationella kommunistiska rörelsen.

Efter misslyckade kommunistiska uppror i bl.a. Tyskland och brytningen mellan Stalin och Trotskij, ändrades Kominterns strategi från att främja en ”världsrevolution” till att skydda kommunismens uppbyggnad i ett land – Sovjetunionen. Kommunistpartierna, inklusive PCE, ålades 1935 att försöka samarbeta med liberaler och vänstergrupper inom ramen för en s.k. folkfrontspolitik. Stalin ville inte provocera stormakterna med aggressiv kommunism, men ändå motarbeta den framväxande fascismen. Folkfrontspolitiken skulle köpa tid tills att en återgång till offensiv, kommunistisk politik blev möjlig. Folkfronter vann också valen i Spanien och Frankrike 1936.

Det sista valet var en ovillig Stalin
När så inbördeskriget startade, sökte den spanska regeringen hjälp från främst Frankrike, vars folkfrontregering också förberedde vapenleveranser, men hjälpen stoppades efter inhemska och brittiska påtryckningar. Istället föreslog Frankrike ett non-interventionsfördrag, som skulle omfatta Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Italien samt senare också Sovjetunionen. Non-interventionsfördraget medförde att regeringssidan inte fick hjälp från Storbritannien/Frankrike, men Tyskland/Italien bröt omedelbart mot dess regler och gav aktiv hjälp till upprorssidan (där Franco blev den utvalde). Nu var situationen kritisk och regeringen vände sig till Sovjetunionen med en begäran om att få köpa vapen och få tillgång till ”specialister”. Det var något som Stalin helst ville undvika och då av samma skäl som han hade förordat en folkfront och ett ”passivt” kommunistparti. Lika framgångsrikt som det agerandet hade varit inför valet, lika misslyckat blev det nu. Vänstern (inklusive trotskister, anarkister och socialister) i Europa och USA upprördes över Sovjetunionens ovilja att stödja de spanska kamraterna. Stalin gav efter och de första vapenleveranserna inleddes under oktober 1936.

Sovjetiska vapen och mycket därtill
Det sovjetiska stödet, som delbetalades ur den spanska guldreserven, kom att omfatta krigsmateriel (flyg, stridsvagnar, artilleri), militär nyckelpersonal inklusive underrättelsespecialister samt experter inom vapenindustri. Sammanlagt deltog något fler än 2 000 sovjetiska militärer i inbördeskriget, men de uppgick högst till 500 man vid någon enskild tidpunkt. Ungefär hälften av dem var i stridande befattningar som piloter, stridsvagnsbesättningar och artillerister. Som rådgivare spelade sovjetiska militärer en viktig roll i planeringen av de militära operationerna men också som instruktörer och i den militära underrättelseverksamheten. Utöver utbildning på plats i Spanien av stridsvagnsbesättningar och piloter, skickades också spanska piloter till Sovjetunionen för utbildning. Dessutom gavs Komintern i uppgift att rekrytera och organisera s.k. internationella brigader. Rekryteringen skedde via de olika kommunistpartierna t.ex. i Sverige. Även andra politiska grupper organiserade internationella brigader t.ex. anarkisterna. I de internationella brigaderna fanns befälhavare av olika nationalitet av vilka flera hade bakgrund i Röda Armén. Under kriget deltog totalt ca 30 000 man som soldater och befäl i de internationella brigaderna. Utöver militär personal skickade Sovjetunionen agenter från inrikesministeriets (NKVD) säkerhetstjänst. En del av dessa var knutna till den sovjetiska ambassaden och konsulatet i Barcelona. Andra ingick i de internationella brigaderna. NKVD-agenter var rådgivare till regeringen i säkerhetsfrågor och hjälpte till att bygga upp säkerhetsapparaten. De deltog också aktivt i säkerhetstjänstens arbete. Dessutom agerade NKVD på egen hand med att bland annat spåra upp och likvidera motståndare till sovjetregimen vilka sökt sig till Spanien.

Tysklands och Italiens insatser till stöd för nationalisterna var långt mer omfattande. Sammanlagt deltog 16 000 tyskar och 50 000 italienare i kriget. Även de materiella insatserna var klart större än de sovjetiska, och man hade inga besvär med att leverera utrustning till Spanien. En likhet var dock att båda sidor tog betalt för hjälpen. Nationalisterna fick också möjlighet att köpa utrustning i Storbritannien och USA, medan motsvarande försök från regeringens sida stoppades.

PCEs glansdagar
De sovjetiska insatserna var det enda väsentliga militära stöd regeringssidan fick från utlandet, och med sovjetiskt stöd följde sovjetisk politik. Stödet kanaliserades på ett sätt som gav de sovjetiska rådgivarna och PCE en omfattande kontroll över hur det användes. Detta gav partiet inte bara ökad prestige, utan också ett växande inflytande över den socialistledda regeringen men framförallt över krigsmakten. Dirigerade från Moskva, orkestrerade de sovjetiska rådgivarna en omfattande infiltration av regeringsorganen och krigsmakten med kommunister och (hemliga) kommunistsympatisörer. I socialisten och fackföreningsledaren Largo Caballeros regering ingick två ministrar från kommunistpartiet, men även utrikesministern var kommunistsympatisör, något som Caballero då inte hade en aning om. Successivt gick det upp för Caballero, att han höll på att hamna helt i händerna på kommunisterna, men då var det för sent. Hans försök att under våren 1937 begränsa kommunisternas inflytande bidrog istället till Caballero själv blev avsatt. Gnistan blev den s.k. Telefonica-incidenten i Barcelona och i dess efterföljd en anarkistisk, misslyckad, minirevolution. Stalin gjorde klart för president Azana att Caballero inte kunde få ha kvar kontrollen över försvarsministeriet, om det militära stödet skulle fortsätta. Juan Negrin, som tillhörde högerfalangen inom Socialistpartiet (Cabellero var den främste inom vänsterfalangen), utsågs till ny statsminister. Negrin var inte kommunistsympatisör, men såg hjälpen från Sovjetunion som oundgänglig för att, om inte vinna kriget, så förlänga det tills ett mer omfattande krig bröt ut i Europa. Spanien skulle då dras in i det större kriget och Storbritannien samt Frankrike skulle ingripa på regeringens sida.

Krigsinsatserna
Den sovjetiska militärens insatser under inbördeskriget har allmänt ansetts underlägsna tyskarnas bidrag till nationalistsidan. När det spanska inbördeskriget började 1936, stod Röda Armén inte efter den tyska krigsmakten vad gäller militär doktrin och mekaniseringsgrad, snarare var det tvärtom. De sovjetiska stridsvagnar som sändes till Spanien var inledningsvis överlägsna de tyska/italienska och det sovjetiska flyget var konkurrenskraftigt. Under slutet av 1936 och början av 1937 verkade det som om regeringssidan kanske skulle kunna vända kriget. De första leveranserna från Sovjetunionen kom i oktober 1936 och kunde sättas in i försvaret av Madrid i november. De internationella brigaderna ”debuterade” också i Madrid. Deras insatser blåstes upp i propagandan (det rörde sig om ca 3 000 man initialt), men just det faktum att de kom och att madridborna dessutom kunde se sovjetiskt flyg i strid med tyska och italienska plan innebar en kraftig förstärkning av försvarsviljan. I de följande slagen vid Jarama (februari 1937) och Guadalajara (mars) spelade sovjetiska stridsvagnar och flyg med i huvudsak sovjetisk personal en avgörande roll. De sovjetiska rådgivarna ledde i praktiken både pansar- och flygstridskrafterna. Allteftersom utbildningen av spanska stridsvagnsbesättningar och piloter fortskred minskade antalet sovjetiska militärer i aktiv strid, vilket troligen hade en viss men inte avgörande betydelse för stridsförmågan. Under 1938 återvände den sista gruppen av stridande sovjetiska militärer hem. Ett mindre antal militära rådgivare fanns kvar till krigsslutet 1939.

Successivt förändrades styrkeförhållandena i materiel till tysk och därmed nationalisternas fördel. Man levererade förbättrade plan, stridvagnar och artilleri. Det skedde inte någon motsvarande utveckling av den sovjetiska materielen och tekniken, trots att även Sovjetunionen hade ett ambitiöst program för rapportering av erfarenheter främst inom stridsflyget. Från halvårsskiften 1937 började regeringssidans ”kräftgång” i samband med slaget vid Brunete, som var avsett att bryta nationalisternas grepp kring Madrid. Efter slaget vid Teurel (december 1937 till februari 1938) hade balansen definitivt förändrats till Franco-sidans fördel. Nya tyska plan och ny stridsteknik gav nationalisterna i det närmaste fullständigt luftherravälde, vilket blev avgörande i striderna under 1938 och särskilt i det för regeringssidan förödande slaget vid Ebro i juli 1938. I öppen terräng kom stridsvagnar och infanteri till korta utan tillräckligt flygstöd. Slaget vid Ebro var också den sista drabbning som de internationella brigaderna deltog i. Non-interventionskommittén krävde att de skulle upplösas och soldaterna skickas hem. En del fick spanskt medborgarskap och kom att ingå i spanska förband. Tyskar, ungrare osv. kunde ju knappast återvända till sina hemländer.

Och så tog det slut
Regeringssidans möjligheter att ersätta förlorat materiel försämrades av tre skäl: 1) Non-interventionskommittén gav Tyskland och Italien uppdraget att patrullera Medelhavet för att förhindra att vapen infördes till någon av de stridande parterna (!). 2) Man misslyckades i stort sett med att ställa om industrin till produktion och reparation av krigsmateriel. 3) Regeringssidans finansiella och industriella resurser började sina. Nationalisternas avancemang i norr medförde att regeringssidan förlorade en stor del av den industriella basen, särskilt gruvorna i Asturien (vars framtida produktion pantsattes av Franco för betalning till Tyskland). Man fick visserligen en kredit från Sovjetunionen, men sedan var det slut. När Storbritannien och Tyskland i september 1938 ingick München-överenskommelsen, försvann alla förhoppningar den spanska regeringen haft om ett stöd från västmakterna. För Stalins del ledde överenskommelsen till en omprioritering. Folkfrontspolitiken hade spelat ut sin roll. Dessutom hade Sovjetunionen blivit alltmer engagerat i den sino-japanska konflikten och i gränsstrider med den japanska armé som intagit Manchuriet. (Strider som ledde till sovjetisk seger 1939 och bidrog till det japanska beslutet att satsa på expansion västerut istället.)

APPENDIX

Nedan behandlas tre frågor där det egentligen inte finns några slutliga svar, utan debatten och forskningen fortsätter. De tre frågorna rör 1) avrättningen av fångar (”Paracuellos”) när Francos trupper inledde anfallet mot huvudstaden i november 1936, 2) den troliga avrättningen av Andreu Nin efter majhändelserna i Barcelona 1937 samt 3) spekulationer kring regeringssidans möjligheter att vinna kriget. I alla tre frågorna spelade Sovjetunionen en viktig roll. Avslutningsvis diskuteras några effekter som erfarenheterna från det spanska inbördeskriget fick för Sovjetunionen.

”Paracuellos”

Bakgrunden
Efter inbördeskrigets början skickades delar av ordningsmakten till fronten. I det vakuum som följde bildade de flesta politiska grupperingar på vänsterkanten sina egna säkerhetsgrupper och ”fängelser”, vilka kallades Checas efter den första sovjetiska säkerhetspolisen (eller snarare statliga terrorapparaten). Nästan alla på vänsterkanten kunde i viss utsträckning känna samhörighet med någon av faserna i de ryska revolutionerna, om än inte med den slutliga varianten dvs. vad som brukar kallas stalinismen. Även inom ramen för den statliga spanska säkerhetsdirektionen fanns enheter som fungerade på samma sätt som Checas. Man sysslade med att finna och rensa ut femtekolonnare dvs.  personer som stödde militärkuppen och som skulle fungera som informatörer, sabotörer och provokatörer bakom regeringssidans linjer och då särskilt i de större städerna som Madrid, Barcelona och Valencia. Checa-gruppernas aktiviteter utvecklades alltmer i riktning mot ren terrorverksamhet. Anarkosyndikalisterna (FAI/CNT) var särskilt brutala. Deras Checas leddes ofta av kriminella individer, som varit dömda för grova brott men blivit utsläppta ur fängelserna. I Barcelona dominerade de anarkistiska organisationerna, men de var också starka i Madrid. Det är viktigt att påpeka att terrorverksamheten inte stöddes av alla anarkister. Anarkisterna var inte en centralt styrd politisk gruppering. Det fanns anarkister som arbetade aktivt för att få slut på terrorn.

De olika politiska gruppernas Checas arbetade på ungefär samma sätt: Personer på högerkanten letades upp och arresterades eller mördades. De som hamnade i fängelserna kunde dock inte vara säkra på att bli föremål för en åtminstone någorlunda rättssäker behandling. Checas började snart hämta fångar från fängelserna och avrätta dem. Begrepp som ”paseos” och ”sacas” kom i användning. Betydelsen går lätt att gissa sig till: En promenad från vilken man inte återvänder. Man hamnar i en säck. Regeringen hade inte någon kontroll över de fristående Checas och förlorade i stort sett kontrollen även över sin egen säkerhetsapparat.

En del av det sovjetiska ”hjälppaketet” syftade till att bistå regeringen med att bygga upp en central säkerhetstjänst (och verksamhet bakom nationalisternas linjer). På ytan fanns representanter från det sovjetiska inrikesministeriets (NKVD) internationella avdelning, vilka var knutna till ambassaden i Madrid och senare Valencia eller konsulatet i Barcelona. Under ytan fanns NKVD-agenter av olika nationalitet vilka ingick i de internationella brigaderna, det spanska kommunistpartiet (PCE) och den kommunistiska milisen (”femte regementet”). NKVD manövrerade skickligt och kom periodvis att mer eller mindre styra den centrala säkerhetstjänsten.

I början av november 1936 hade nationalisternas trupper nått Madrids förstäder och läget har blivit kritiskt. Regeringen beslutade då att flytta till Valencia. Flytten skedde den 6 november och Madrid skulle styras av en försvarsjunta under generalen Miaja med representanter från regeringspartierna. Redan denna dag erbjöd sig kommunisterna (PCE) att ta ansvar för två direktorat; Krigsrådet och Rådet för allmän ordning dvs. med ansvar för polis och säkerhet. Miaja accepterade (tacksamt). Chef för Rådet för allmän ordning blev det socialistiska ungdomsförbundets 21-årige ledare Santiago Carrillo. Denne var i själva verket kommunist och kom snart att officiellt framträda som sådan. Han hade varit i Moskva i början av året och hade i hemlighet redan en framstående ställning i partiet. Rådet för allmän ordning visade sig ha en färdig organisation och satte igång att arbeta redan samma dag.

Morden
Nu inträffar en händelse som har debatterats och analyserats, nämligen den enskilt största terrorhandlingen på republikens sida: Fängelserna i Madrid var överfulla av människor med förmenta eller verkliga sympatier för generalernas uppror. En del av dem t.ex. officerare väntade bara på att bli befriade av nationalistarméen och gjorde detta, dumt nog, klart för sina fångvaktare. Redan innan regeringen lämnade Madrid hade man börjat planera för att evakuera åtminstone de farligaste av de totalt ca 8000 fångarna, nämligen de som sågs som en del av den femte kolonnen. Militärledningen i Madrid, general Miaja och överstelöjtnant Rojo, var också angelägen att evakueringen kom till stånd. Under natten till den 7 november påbörjade Rådet för allmän ordning detta arbete. Men, endast en minoritet av dem som evakuerades denna natt kom fram till sin bestämmelseort. Huvuddelen av fångarna avrättades i några samhällen utanför Madrid däribland Paracuellos del Jarama (företeelsen fick därför namnet ”Paracuellos”). Med några uppehåll fortsatte evakuering och avrättning fram till början av december. Uppemot 2 500 fångar avrättades under denna period.

Frågan har varit: Vem/vilka var ansvariga för att fångarna avrättades? Man har tidigare inte haft någon riktigt klar bild av detta, utan det har cirkulerat olika teorier. Santiago Carrillos namn har alltid funnits där. Han var ju högste ansvarig för den handläggande enheten. Fängelserna och säkerhetstjänsten låg under hans ansvarsområde. Carrillo, som blev generalsekreterare i PCE 1960, har påstått att avrättningarna skedde utan hans vetande. (De som på senkvällen den 18 september, dagen då Carillo avled, såg reprisen i TV av en intervju som gjordes 2009 kunde själva höra Carillo förneka inblandning i morden.) I takt med att en allt större del av de sovjetiska arkiven har blivit tillgängliga efter 1990, har också nytt ljus kastats över många frågor. Så är också fallet med ”Paracuellos”. Man vet att det förekom olika möten den 6 november och under natten till den 7 november mellan Madrids militärledning, kommunistpartiets ledning och sovjetiska rådgivare från den militära underrättelsetjänsten. Man vet också att NKVD-agenter ingick i de enheter (Brigada Especiales), som förhörde fångarna och beslutade om deras öde. Även anarkisterna var involverade. De behärskade vägarna och utan deras godkännande kunde inte några fångtransporter ske. Anarkisterna deltog också i kategoriseringen av fångarna. När det gäller själva avrättningarna är informationen knapphändig, vilket knappast är förvånande, men troligen var anarkist-milis, det kommunistiska femte regementet och Brigada Especial involverade. Det är också oklart hur högt upp kunskap om och ansvar för morden sträckte sig, men det anses numera inte att ansvaret slutar med Santiago Carrillo eller att han ens var den drivande kraften. Avrättningarna löste onekligen ett akut problem för den högre ledningen dvs. försvarsjuntan.

Mordet på Andreu Nin

Bakgrunden – ”majhändelserna”
Anarkisternas (CNT) och socialisternas (UGT) fackföreningar var de största massorganisationerna och konkurrenterna inom vänstern. Under 1936 hade de vuxit till ca 1,5 miljoner medlemmar vardera. Motsättningarna yttrade sig bl.a. i att man inte deltog i varandras strejker, vilket naturligtvis minskade strejkernas effekt. Anarkisterna såg socialisterna som arbetarklassens förrädare, speciellt efter att UGTs ledare Largo Caballero hade ställt upp som minister i diktatorn Primo de Riveras regering på 20-talet. Efter folkfrontens valseger och kommunisternas allt större inflytande, kom skiljelinjen snarast att stå mellan dem och anarkisterna. En grundbult i de senares ideologi är motståndet mot en centraliserad stat. Under inbördeskrigets inledningsskede opererade de anarkistiska miliskolonnerna helt oberoende av centralregeringen. De kunde nödtorftigt fås att inordna sig i en samlad krigsmakt efter hot om att strypa vapentillförseln till dem. Anarkisterna kontrollerade i praktiken huvuddelen av nordöstra Spanien inklusive gränsen mot Frankrike och stora delar av landsbygden västerut. De kontrollerade också vapenfabrikerna i Katalonien. För den stora ”massan” anarkister var revolutionen minst lika viktig som kriget mot nationalisterna. I detta hade de samma uppfattning som det vänsterkommunistiska partiet i Katalonien POUM, vars ledare var Andreu Nin. (Det var till POUMs internationella brigad som George Orwell anslöt sig.)

Efter det tillfälliga samarbetet mellan kommunister och delar av anarkisterna i ”Paracuellos” hårdnade motsättningarna i under 1937. Kommunisterna, med hjälp av de sovjetiska säkerhetsrådgivarna, lyckades få ett starkt inflytande och tidvis närmast kontroll över säkerhetsapparaten inom centralregeringen, i Madrid och Generalitetet Katalonien. Blev en kommunist (hemlig sympatisör eller medlem i partiet) avlägsnad från post, var ofta ersättaren av samma skrot och korn. Kommunisterna hade emellertid stöd från centralregeringen i Valencia, Junta Defensiva i Madrid och regeringen i Barcelona när det gällde att begränsa anarkisternas självständighet. Samtliga parter ville få ett slut på anarkisternas och POUMs ofta direkt obstruktiva verksamhet. En av de första åtgärderna var att förbjuda ”fristående” Checas och andra milispatruller. I Katalonien förlorade anarkisterna kontrollen över försörjningen av förnödenheter. Istället gick denna uppgift till ledaren för den katalanska grenen av kommunistpartiet (PSUC) Joan Comorera. Han införde en viss marknadshushållning som gick rakt emot anarkisternas rekvisitioner av förnödenheter till av dem bestämda priser eller helt utan betalning. På order från Moskva motarbetade kommunisterna också den kollektivisering som anarkisterna hade genomfört och stödde att småbrukare fick tillbaka sin mark. Anarkisterna kontrollerade stora delar av gränsen mot Frankrike och kunde den vägen smuggla in vapen. I flera fall agerade anarkistiska befälhavare som lokala krigsherrar. Efter enträgna uppvaktningar från lokala borgmästare skickade generalitetet trupper för att stoppa dem och ta tillbaka kontrollen över gränsen. Anarkisterna svarade bl.a. med att försöka mörda den nye polischefen i Katalonien Eusebio Rodriguez Sala (kommunistsympatisör). De hade redan mördat hans företrädare och lyckades mörda en ledande PSUC funktionär. När vi kommer till maj 1937 är anarkisterna trängda på det ena området efter det andra.

Regeringarna i Valencia och Barcelona genomförde alltså en rad olika åtgärder för att begränsa anarkisternas självständighet, vilket ledde till en konfrontation i maj 1937. Anarkisterna kontrollerade den centrala telefonstationen i Barcelona och kunde avlyssna samtal mellan Valencia och Barcelona. Man lyckades reta upp president Azana, efter att ha avbrutit ett samtal mellan denne och den katalanske presidenten Companys. Anarkisterna kunde också varna sina befälhavare, när regeringen skulle genomföra åtgärder mot dem. Allt detta var naturligtvis oacceptabelt för regeringarna i Valencia och Barcelona. På order av den katalanske inrikesministern, som i sin tur troligen fått order av president Companys, anföll och intog polischefen Sala telefonstationen. Full kalabalik utbröt och anarkisterna drog in trupper utifrån, medan generalitetets trupper fick stöd av PSUC-milis. En del av anarkisternas förband lämnade fronten. Anarkisterna hade redan tidigare byggt upp ett ansenligt förråd av lätta vapen (till del insmugglade från Frankrike via gränsstationer som anarkisterna kontrollerade). Ett dödläge uppstod i Barcelona och efter ca en vecka skickade Valencia-regeringen förstärkningar i utbyte mot att den katalanska armén ställdes under central kontroll. Anarkisterna tvingades att ge upp. De hade inte fått stöd av sina representanter i centralregeringen. POUM fortsatte att uppmuntra till väpnat motstånd och revolution. Detta gav PCE och ”Moskva” en gyllene möjlighet att komma åt POUM och dess ledare Andreu Nin. De kommunistiska ministrarna begärde att POUM skulle förbjudas, men regeringschefen Caballero satte sig emot detta. Han hade inte klart för sig att han i stort sett stod ensam. President Azana och huvudparten av ministrarna exkl. anarkisterna ville göra sig av med honom. Caballero hade en lång lista av ”självmål” utöver att han hade retat presidenten och sina ministerkollegor med ett maktfullkomligt agerande.

Mordet
Utöver NKVDs ”officiella” roll i Spanien hade man också en agenda som gick ut på att spåra upp och likvidera motståndare till regimen i Sovjetunionen. Den ryska vänstern inklusive bolsjevikerna hade ju genomgått splittringar och utrensningar. Det fanns många motståndare till Stalin, vilka var verksamma i Europa och Amerika. En del av dessa sökte sig till Spanien under inbördeskriget. Även Trotskij förklarade sig redo att bistå på plats. Det spanska inbördeskriget erbjöd alltså ett utmärkt tillfälle att komma åt politiska motståndare. Flera aktiva anti-stalinister försvann helt enkelt. Det mest kända fallet är utan tvekan Andreu Nin. Problemet för NKVD var att han var spansk medborgare. NKVDs uppgift att likvidera Nin hade mindre med hans roll som partiledare för POUM att göra, utan berodde på att han hade varit verksam i Moskva i början av 20-talet bland annat som funktionär inom Komintern.  Han hade då tagit Trotskijs parti i maktkampen med Stalin. Nin och POUM stod alltså till vänster om den stalinistiska huvudfåran. Trots att det hade uppstått en fnurra på tråden mellan Trotskij och Nin (Trotskij var t.ex. motståndare till att POUM ingick i folkfronten), var detta inte något som NKVD betraktade som relevant i sammanhanget. NKVD förfalskade dokument som ”visade” att Nin i själva verket var agent för Franco och Tyskland. Man fick honom inte bara arresterad utan lyckades även hålla honom i eget förvar. Nin erkände aldrig och regeringen/justitiedepartementet accepterade inte någon skenrättegång. Nu var goda råd dyra för NKVD, men som tur var kunde man snart rapportera att ”Nin fritagits av tyska agenter”. Nins kropp återfanns aldrig, men modern forskning har funnit material i de sovjetiska arkiven som ger en sannolik bild av händelseförloppet dvs. att han blev mördad. Den officiella utredning som tillsattes lyckades aldrig bringa klarhet i Nins öde, eftersom den motarbetades av de delar av säkerhetstjänsten som kommunisterna kontrollerade. Dessutom kunde man inte riskera en total konfrontation med kommunisterna och Sovjetunionen. Nin-affären ledde emellertid att Negrins förtroendet för sina kommunistiska allierade minskade, men man hade ju blivit av med POUM.

Två NKVD-namn är intimt förknippade med både ”Paracuellos” och mordet på Nin: NKVDs chef i Spanien Alexander Orlov och agenten Josif Grigulevich (googla för att få veta mer om dem).

Hade kriget kunnat få ett annat utfall?

Man kan fråga sig, om regeringen någonsin hade en reell chans att vinna inbördeskriget. Jag tror inte det. Regeringssidan var djupt splittrad redan från början av kriget. Den splittringen var både politisk och regional. De olika grupperna var ovilliga att ställa sina förband under central styrning (exklusive kommunisterna som ju avsåg att ta hand om styrningen själva).  Varje försök att åstadkomma en samlad och centralt styrd krigsinsats måste gå ut över minst någon grupps intressen. Särskilt gällde detta för anarkisterna som i stort sett kom att förlora sin militära frihet och sin regionala kontroll. Detta ökade naturligtvis inte stridsviljan hos deras militära förband. Kommunisternas idoga arbete att mer eller mindre ta över kontrollen av krigsmakten (på våren 1937 var ¾ av officerarna kommunister eller sympatisörer) ledde till motsättningar med ”professionella” officerare och framförallt delar av regeringen. Man började se sig ”omringad” av kommunisterna, och när kriget började vända ökade naturligtvis missnöjet. Både regeringen och kommunisterna blev ”fångar” i sin egen propaganda; tveksamma insatser hyllades som stora framgångar och insatserna valdes till stor del efter deras propagandavärde.

Man skall ha klart för sig att både regeringssidan och de revolterande generalerna förfogade över mediokra militära resurser inbegripet generalerna själva. Både tyska och sovjetiska rådgivare förfasade sig över hur kriget bedrevs och över tillståndet på frontavsnitten bl.a. vad gällde oviljan att samarbeta och att verkställa order. Försök att samordna manövrer misslyckades oftare än att de lyckades. Men, nationalistsidans egna militära resurser var bättre och den fick ett avsevärt större stöd utifrån. De tyska insatserna var genomgående av hög kvalitet, medan de sovjetiska rådgivarna i för stor utsträckning bestod av unga militärer med begränsad erfarenhet av att leda förband på mer än kompani- och regementsnivå. Det blev naturligtvis då inte lätt att instruera äldre spanska officerare, som överhuvudtagen inte ansåg sig behöva styras av utlänningar (och kommunister). Det uppstod också en rad andra problem t.ex. det spanska vinet lockelse, språkförbistring och ofta sovjetisk arrogans. De spanska, kommunistiska officerarna i de s.k. elitförbanden var egentligen underofficerare, som inte heller hade någon erfarenhet av att leda större enheter eller samordnade operationer. De internationella brigaderna leddes oftast av erfarna utländska officerare. Däremot var manskapet inledningsvis oerfaret och förlusterna mycket stora, något som successivt undergrävde stridsmoralen. Det fanns emellertid också mycket kompetenta sovjetiska rådgivare, som hade såväl praktisk erfarenhet som utbildning från den högsta militärakademin i Sovjetunionen (Frunze-akademin). Flera av dem skulle bli stora namn i den avgörande kraftmätningen mellan fascismen och kommunismen – andra världskrigets ostfront (se nedan). Men, även dessa rapporterade att de ofta hade problem med sina spanska motparter, som ville göra på sitt sätt och inte som rådgivaren föreslog. De sovjetiska militärerna på plats hade inte någon avundsvärd uppgift; å ena sidan utsattes de för ideliga direktiv från Moskva och å den andra sidan konfronterades de med den spanska verkligheten. När utrensningarna inom Röda Armén inleddes 1937, måste detta också ha skapat en atmosfär av osäkerhet och rädsla bland de sovjetiska officerarna i Spanien.

I allt från materiel och personal var det sovjetiska stödet otillräckligt. Det hade behövt vara flerdubbelt större för att kunna få en avgörande effekt, men däri ligger omöjligheten: Regeringen hade inte tillräckligt med pengar och svårigheterna att föra in krigsmateriel ökade med tysk och italiensk patrullering av Medelhavet.

Regeringssidan lyckades inte heller ställa om industrin till krigsproduktion. Utöver egen produktion av vapen skulle man reparera och licenstillverka sovjetiska flygplan och stridsfordon. Sovjetunionen skickade experter, men de rapporterade om stora svårigheter. Även här bidrog splittringen till att resultaten blev magra. En stor del av industrin i Katalonien kontrollerades ju av anarkisterna. Regeringen hade också begränsat inflytande över industrin i Baskien. Den spanske ambassadören i Moskva fick ta emot en utskällning från Stalin för att man misslyckades med det kanske viktigaste i ett krig – vapenproduktionen.

Avgörande för utgången av inbördeskriget var emellertid Storbritanniens agerande. Man förvägrade regeringen stöd (inklusive hindrade Frankrike att hjälpa regeringen) och underlättade i praktiken Tysklands och Italiens hjälp till Franco. Britterna förfasades över rapporter om anarkisternas samt vänstersocialisternas ”spanska revolution” och terror redan innan inbördeskriget startade och under dess inledning. Därmed var uppfattningen i ledande brittiska kretsar klar; man ville inte stödja en regim som stödde sig på revolutionära massor. Det som vi idag vill betrakta som en demokratisk och framstegsinriktad republik, representerades av en minoritet av liberaler och moderata socialister. De stora massorganisationerna, socialisternas fackförening UGT och anarkisternas CNT/FAI, var revolutionära organisationer med i bästa fall en demokratisk fernissa. (Under sin mest revolutionära yra hade Largo Caballero kallat sig själv för den andre Lenin.) I takt med att kommunistpartiets inflytande över krigsmakten ökade, så ändrades partiets mål från att skydda folkfrontsregeringen till att ta makten. Kominterns representant i Spanien förutsåg, i händelse av seger mot Franco, ett fortsatt inbördeskrig mot anarko-syndikalisterna, varefter en kommunistisk regim skulle upprättas. Endast om regeringssidan lyckats hålla ut tills andra världskriget inleddes, eller om Franco hade gått med i kriget fullt ut på axelmakternas sida, hade man kunnat få se ett demokratiskt Spanien 1945.

Sovjetunionens erfarenheter

Det mesta som har skrivits har handlat om vilken betydelse Sovjetunionen hade för det spanska inbördeskriget, men det fanns också en påverkan i motsatt riktning. Modern forskning har visat att Stalin ägnade stort intresse åt det spanska inbördeskriget. Han var redan besatt av tanken på att ett framtida krig skulle kunna förloras på grund av en inre opposition, som skulle kunna byta sida eller utnyttja krigsläget till att ta makten. Det var inte bara fråga om huruvida det redan existerade en opposition, utan gällde lika mycket riskerna för en potentiell sådan. Stalin var fast besluten att förhindra varje förutsättning för vad som skulle kunna bli en femte kolonn i ett krig. När begreppet ”femte kolonn” myntades av general Mola under avancemanget mot Madrid, dröjde det inte länge förrän det inkorporerades i den sovjetiska propagandan.  Stalin var övertygad om att det spanska inbördeskriget förlorades som en följd av förräderi och sabotage dvs. på grund av femtekolonnares verksamhet. Detta ”bevisade” för honom att utrensningarna 1937-1938 inom Röda Armén var nödvändiga. Sovjetunionen och Tyskland hade haft ett visst militärt samarbete från 20-talet och in på 30-talet, och åtskilliga av de högre officerarna hade haft nära kontakter med tyska motsvarigheter. En del hade också varit officerare i tsararmén. I Stalins ögon gjorde detta dem till potentiella förrädare. Flera av de högre officerarna hade dessutom varit i konflikt med Stalin under det ryska inbördeskriget. Utrensningarna drabbade nära häften av officerarna från regementschef och uppåt. De avrättades, internerades eller avskedades. Forskare har också kunnat visa att terrorkvarnen drogs ett extra varv 1938 som en följd av ”erfarenheterna” från Spanien och kom att omfatta olika etniska grupper i Sovjetunionen som ansågs vara potentiellt mottagliga för påverkan utifrån.

Även ifråga om militär doktrin och därmed den vapentekniska utvecklingen kom de erfarenheter man drog från det spanska inbördeskriget att få en negativ effekt på Röda Arméns slagkraft. Med utrensningarna av ledande officerare följde också att det militära nytänkande som dessa stod för och som höll på att genomföras i Röda armén bromsades upp. Felaktiga slutsatser från det spanska inbördeskriget bidrog till denna förändring. Flera av de högre officerare som stod för dessa slutsatser fick ledande befattningar i Röda armén, när de återkom från Spanien. Efter vinterkriget mot Finland och den för Röda armén katastrofala inledningen av det tyska anfallet på Sovjetunionen 1941, inleddes både en fullständig omstrukturering av Röda armén och en ny våg av utrensningar som särskilt drabbade dessa officerare. En annan grupp av de sovjetiska officerare som deltagit i det spanska inbördeskriget hade haft en annan uppfattning om vilka slutsatser man borde ha dragit, men inte fått gehör för den. Det var dessa som nu gjorde karriär och spelade en betydelsefull roll för Sovjetunionens seger i andra världskriget. Ur denna grupp kom fyra marskalkar och ett flertal generaler. Några av dem kom att ingå i det sovjetiska överkommandot. Andra ledde armégrupper (”fronter”) och arméer i de stora operationerna mot Tyskland och Japan.  Den främste av spanienfararna, Rodion Malinovskij, blev dessutom Sovjetunionens försvarsminister 1957 och ledde dess utveckling till militär supermakt. Av svenskt intresse är att Raul Wallenberg försvann i samband med att Malinovskij intog Budapest.

Är man intresserad av den militära doktrin som utvecklades i Sovjetunionen under 30-talet och fulländades under andra världskriget, kan man googla på ”Soviet deep battle” och ”Soviet deep operations”. Eftersom dess påverkan i ”modern” tid varit störst på den amerikanska krigsmakten, är de intressantaste analyserna just därifrån.

 

Latest News

Se alla nyheter
Sofia Wirberg
Sofia Wirberg
Sofia Wirberg
Sofia Wirberg
Sofia Wirberg
Sofia Wirberg
Sofia Wirberg

Tips om bredband och tv-utbud
Hårt slit för några gram saffran
Ta tåget från Alicante till Denia
m.m.

En dagstur till Águilas
Bra drag i fastighetsmarknaden
Drömmen för svensk sjuksköterska
m.m.

Senaste tipsaktivitet

Gå till tipsrutan
9845  —  2017-06-24 23:16
Har någon hittat en bredbands leverantör i Spanien som kan tänka sig att leverera: Fiberbredband utan att tvinga på kunden en fast telefonlinje och eller mobil abonnemang? Tidigare var bredband via...Read more
17476  —  2017-06-19 21:58
Hej alla! Vi är nya o lyckliga ägare till ett charmigt radhus i Pinomar fas 4, som vill ha lite tips hur ni tar Er hit enklast/billigast från flygplatsen, och om man har hundar med hur gör man då...Read more

Senaste radannonserna

Gå till annonser
tors, 2017-06-15 20:05  —  Beddan
Billig mindre bil önskas köpa. Helst med manuell växel. I närheten av Torrevieja. Carina Bedin 0046 736801187Read more
tors, 2017-06-15 13:23  —  Bolling
GARAGE PLATS UTHYRES JUNI - JULI - AUGUSTI EV. LÄNGRE / KORTARE TID! MYCKET NÄRA MAS AMIGOS HK TORREVIEJA (C/LA SAL 15 / C/RAMON GALLUD) MOBIL 65 71 93 119 (ALT. +46 73 073 78 81) Jan BollingRead more

Senaste kommentarer

mån, 2015-07-13 11:05  —  Ulricsson
Hola! Undrar också var vägbeskrivningen är? Hade varit intressant med ett besök!Read more
tors, 2014-11-20 23:18  —  Marre
Hej! Önskar vägbeskrivning till grottorna. Hittar den inte påser hemsida Hälsningar MarianneRead more

© Más Amigos, C/Capitán García Gea 17, 031 82 Torrevieja España - +34 966 70 00 84 - webmaster@masamigos.com